Thrillernostalgi - Alistair MacLean

[K-E Lindkvist]

När det i mellanstadiet var dags att börja läsa något annat än B. Walhströms ungdomsböcker var det naturliga valet den skotske thrillerförfattaren Alistair MacLean (1922-1987). Under 60- och 70-talen var han väldigt i ropet och hans böcker sålde i jätteupplagor över hela världen samt filmatiserades med varierande framgång. MacLean kombinerade gastkramande thrillerinslag med spionromanens realism och den traditionella pusseldeckarens intrig. De genomsyrades också av hans torra brittiska humor. Hjältarna var rättrådiga män som alltid hade en snärtig replik med en väl avvägd cynism på lut. De utförde sina uppdrag i ständig konflikt med såväl oförstående myndighetspersoner som hemska bovar och banditer, ofta av sydeuropeiskt ursprung. Eftersom MacLean ansåg att romantik inte förde handlingen framåt var de också till största delen befriade från slikt trams. Naturligtvis slukade jag dem lika fort som jag kunde bära hem dem från biblioteket.

MacLean skrev 29 skönlitterära verk. Själv fick jag nog efter den olidligt usla Svart Guld och kom mig inte för med att plöja Bäva, Californien och San Andreas förrän långt senare (den sistnamnda var faktiskt inte så pjåkig). Men några av hans mer framstående verk hör otvivelaktigt till genrens klassiker och dessa står i bokhyllan, redo för omläsning närhelst andan faller på. De här fyra är enligt min mening de allra bästa:



Fruktan är mitt vapen från 1961 är fortfarande oöverträffad som en ovanligt elak historia om hämnd och sjunkna skatter. Det vore alldeles för grymt att yppa det minsta om den komplicerade handlingen (som är full av oväntade vändningar) så den som inte läst boken skulle vara förberedd på vad som händer.

Det gyllene mötet från 1962 är mera av en traditionell äventyrsberättelse där några skurkar ordnar till ett myteri på kryssningsfartyget S/S Campari och det är upp till förstestyrman Johnny Carter att ta i med hårdhandskarna för att omintetgöra vad som från början verka vara en enkel kidnappnings- och utpressningshistoria men som naturligtvis är något mycket, mycket värre. MacLean sparar inte på krutet och den avslutande knalleffekten är inte att leka med.

Åtta glas (1966) var MacLeans återkomst efter ett två år långt uppehåll i skrivandet, och faktiskt den enda av hans böcker som utspelas i hans skotska hembyggd. Det märks att MacLean är väl hemmastadd på de minst sagt ogästvänliga öarna utanför Skottlands västkust och utnyttjar sin lokalkännedom till att berätta en historia om försvunna fartyg med dyrbara laster där kylan går genom märg och ben på läsaren och hjälten Philip Calvert från den brittiska underrättelsetjänsten inte bara har att tampas med några riktigt hänsynslösa bovar utan också drabbas av lokalbefolkningens griniga attityd till utbölingar. Upplösningen är som tagen ur en pusseldeckare av John Dickson Carr.

Mot Fort Humboldt (1974) är något för MacLean så ovanligt som en vilda västern-historia. Året är 1873 och ett specialtåg tar sig mödosamt fram genom Nevads snötäckta vildmark. Ombord på tåget finns en brokig skara människor och ett kompani kavallerister som alla skall till det avlägsna Fort Humbolt där det försiggår synnerligen skumma saker. Det här är en av MacLeans tunnaste romaner, på svenska mindre än 200 sidor, men med tillräckligt mycket plott för att en modern thrillerförfattare utan tvivel skulle nyttjat det tredubbla sidantalet. Det är också en av de få thrillers jag känner till som går ut i full fart och sen öker hela tiden utan att sacka en enda gång. Jag har alltid frågat mig om Maclean läst Blueberry innan han skrev denna berättelse, för användandet av ångloksdramatik har klara beröringspunkter...

Dessutom vill jag tillägga att Eric Palmqvists stilsäkra omslag på de svenska utgåvorna av MacLeans thrillers var en viktig del i framgången. De fångar på pricken stämningen i böckerna och bidrog till att göra läsupplevelsen ännu bättre.

[Coppas]

Smaken är ju varierad. San Andreas gillar även jag, men sen är faktiskt inte heller Örnästet, Kanonerna på Navarone eller H.M.S. Ulysses så pjåkiga och överlag är VK2-böckerna ofta ganska läsvärda. Andra som jag själv gillar är även Station Zebra, Festen vid grottorna, Björnön etc. med handling som utspelas under det Kalla kriget.

I Sverige gavs det ut en ny pocketserie i slutet på 80-talet och början på 90-talet som väl gav ett visst uppsving då nya läsare tillkom. Ett antal filmsynopsis kom även ut i bokform under sent 80-tal och de var väl sisådär. Filmerna de dock gav upphov till (som t.ex. Dödens tåg osv.) var rena kalkonerna trots skådisar som Pierce Brosnan, Patrick Stewart m.fl.

Numera är det dock svårt att alls hitta böcker av Alistair MacLean i bokhandeln och det kan nog kanske hänga samman med att han bland läsarna ofta har varit populär medan han ofta sågats av förståsigpåarna. Kanske det är dags för en ny utgivningsomgång av alstren?!

[Wakuran]

Böckerna är väl inte så svåra att hitta begagnade på t.ex. antikvariat eller Tradera?

[Labrador Road 26]

Jag har lite blandade känslor inför MacLean, Örnnästet är en av mina absoluta favoriter, främst i och för sig som film. Åtta glas läste jag någon gång i ungdomen men minns inte alls vad den handlade om. Bäva Kalifornien lyssnade jag på för några år sedan men minns att jag tyckte den var något sämre än Edens hammare av Ken Follett, som har ett snarlikt upplägg.

Omslagen var trevliga, tippar på att mitt ex av Örnnästet ingår i samma serie, Åtta glas påminner en del om Den svarta ön förresten.

[K-E Lindkvist]

Böckerna är väl inte så svåra att hitta begagnade på t.ex. antikvariat eller Tradera?

MacLean var tillsammans med Lang och Trenter i många år stapelvara i svenska antikvariat och loppisar, men börjar nu bli småknepiga. I alla fall om man som jag vill ha hyfsat tidiga pocketutgåvor (de med extra tjock glansig yta och få utgåvor i listningen på baksidan) med rygg i bra skick och inte är beredd att betala mer än 10-15:-/st. Om man däremot nöjer sig med läsex så är den senare (och i mitt tycke rätt fula) pocketutgåvan som Coppas hänvisar till fortfarande ganska talrikt förekommande.

LR26: I fallet Örnnästet så skrev MacLean filmmanuset före romanen. Enligt legenden var det Richard Burtons barn som tyckte att pappa skulle spela in en spännande film och han vände sig därför till producenten Elliott Kastner som i sin tur kontaktade MacLean med önskemål om en "spännande historia, lämplig att göra film av". MacLean återkom efter sex veckor med ett färdigt manus.

Tillägg: Åtta glas blev 1971 en inte oäven agentthriller med Anthony Hopkins i rollen som Philip Calvert. Elliott Kastner trodde att han skulle kunna producera en hel serie filmer med Hopkins i tomrummet som skapats efter Sean Connerys avhopp som James Bond, men succén uteblev och Connery kom tillbaka i Diamantfeber så det blev inga fler filmer med Hopkins som Calvert. MacLean omarbetade själv sin roman till filmmanus, så vid sidan av en något, eh, explosivare upplösning är den väldigt trogen originalet. Och Hopkins är bättre som actionhjälte än man kan tro. Rekommenderas!

[Labrador Road 26]

LR26: I fallet Örnnästet så skrev MacLean filmmanuset före romanen. Enligt legenden var det Richard Burtons barn som tyckte att pappa skulle spela in en spännande film och han vände sig därför till producenten Elliott Kastner som i sin tur kontaktade MacLean med önskemål om en "spännande historia, lämplig att göra film av". MacLean återkom efter sex veckor med ett färdigt manus.

Aha, det förklarar varför boken och filmen är så lika varandra. Vilket ju oftast annars tyvärr med filmatiserade romaner brukar vara ett problem, att de kapat bort för mycket, eller ändrat om och haft sig.

Du som har berättelserna bra mycket färskare i minnet än mig, vad säger du om teorin som vissa (elaka tungor) vill mena: Att MacLean bara byter ut namn och platser men harvar om samma story om och om igen?

[K-E Lindkvist]

Du som har berättelserna bra mycket färskare i minnet än mig, vad säger du om teorin som vissa (elaka tungor) vill mena: Att MacLean bara byter ut namn och platser men harvar om samma story om och om igen?

Visst finns det fog för en sådan kritik, men det gäller väl de flesta spänningsförfattare som skriver fler än 10-15 böcker. Min egen store favorit Ross Macdonald ägnade så gott som hela senare delen av sitt författarskap åt att mer eller mindre skriva samma historia om och om igen. Men det blev det definitivt inte sämre av (övning ger ju som sagt färdighet). I MacLeans fall bygger plotten ofta på att vissa saker och personer inte är vad de ser ut att vara, men det gäller alltid i pusseldeckarens värld och som jag redan påpekat lånade MacLean många av sina grepp därifrån. Mycket av kritiken bottnade säkert också i att han gick hem i stugorna hos en bred publik, ungefär som Läckberg och Marklund gör idag. Här skall dock inskjutas att i jämförelse med moderna spänningsförfattare tycker jag att det nästan är nobelprisklass på MacLeans prosa. Detsamma gäller hans samtida kollegor, till exempel Desmond Bagley och Duncan Kyle.
Mycket av det som förlagen idag ger ut inbundet hade med nöd och näppe platsat som kioskdeckare för 40-50 år sen.

För att vidareutveckla mitt förhållande till MacLean har jag vid sidan av de fyra som jag nämnde i den tidigare postningen ytterligare fem MacLean i hyllan som kanske inte är lika litterärt fulländade men som jag ändå av olika skäl vill äga:



Natt utan slut är från 1959 och historien om hur ett British Airways-plan kraschlandar på Grönland och hur de överlevande passagerarna räddas av en vetenskaplig expedition ledd av doktor Peter Mason var MacLeans första roman som berättades i första person. Jag var mycket imponerad när jag läste den första gången men den har inte åldrats med behag. Jag har vid omläsning slagits av hur lågt tempot är för att vara en thriller, och hur emfasen snarare ligger på deckargåtan av "whodunit"-typ.

Örnnästet (1967) har jag redan berört bakgrunden till ovan. MacLean omarbetade som sagt sitt filmmanus till en roman. Resultatet är inte illa, men det är svårt att bortse från filmbilderna i huvudet när man läser den.

Marionett i kedjor (1969) kom att för alltid ohjälpligt påverka min bild av staden Amsterdam. Polisen var uppenbarligen rejält korrumperad, knarkligorna kunde härja fritt och bestialiska mord hörde till vardagen. Man konsumerade också stora mängder genever, speciellt för att återfå värmen efter att ha blivit slängd i en kanal. Interpol-agenten Paul Sherman drabbas av allt detta och mycket mer när han skickas dit från London för att sätta stopp för nartkotikaflödet. Varje gång jag själv är i Amsterdam kommer jag på mig själv med att spana efter den lagerlokal där firma Morgenstern & Muggenthaler skall husera...

Full fart mot döden (1973) var ett försök av MacLean att förnya sig genom att låta handlingen utspelas mot bakgrund av den internationella formel 1-cirkusen som den tedde sig vid denna tid. Tyvärr försvinner historien helt på grund av alla idiotiska fel boken är behäftad med. Han verkar ha gjort en synnerligen slarvig research som skämmer en historia som annars skulle ha varit godkänd. Men det var den första MacLean jag ägde själv så den får hänga med i alla fall.

Golden Gate från 1976 får symbolisera slutet på MacLeans era som tongivande thrillerförfattare. Historien om hur terrorister barrikaderar sig på Golden Gate-bron i San Francisco och börjar ställa ekonomiska krav (en miljard dollar) för att inte spränga hela härligheten i luften går långa stunder på tomgång, men är ändå småtrevlig på typiskt MacLean-vis. Jag irriterar mig dock på att huvudskurken är så oerhört inkompetent att det aldrig råder något tvivel om att han kommer att falla på eget grepp och den riktiga spänningen vill därför inte infinna sig.

[Rufus]

Numera är det dock svårt att alls hitta böcker av Alistair MacLean i bokhandeln och det kan nog kanske hänga samman med att han bland läsarna ofta har varit populär medan han ofta sågats av förståsigpåarna. Kanske det är dags för en ny utgivningsomgång av alstren?!

Tyvärr har MacLean aldrig varit någon favorit för mig. För några år sen försökte jag sälja min enda bok av honom, men ingen ville köpa. Antikvariaten påstod att ingen köper hans böcker idag. Så en nyutgivning verkar inte vara någon lönsam idé. MacLean har nog haft sin storhetstid.

[Peak]

MacLean och Jack Higgins är två författare som verkar stört omöjligt att sälja på Tradera.

Deckare/Thrillers brukar tendera till att vara väldigt svårsålda där, har jag upptäckt. SF/Fantasy funkar mycket bättre.

[Zara Hero]

Torr humor. Bra språk. Massor av litterära referenser.
Intressant också hur flera av de här romanerna varierar ett folksagemotiv. Tydligast, kanske, i Åtta Glas och Det gyllene mötet.
Hjälten är en man ur folket, inte en riddare eller adelsman. Det finns en "kung" (i det ena fallet en rik adelsman, i det andra en rik affärsman) som har en dotter ("Prinsessa"), som hjälten vinner (tillsammans med halva "kungariket") när uppdraget slutförts, ligan ("draken") är fixad.
Andra folksageelement förekommer också. Tvillingar. Folk som har förmåga "att känna på sig saker" (en sorts sjätte sinne). Judasfiguren som finns insmugen i hjältegruppen.
Det är nästan alltid en skatt man letar efter. Även om de till en början verkar vara politisk terroristverksamhet på gång visar det sig ofta att det "bara" var vanliga "hederliga" bovar som var ute efter guld och pengar. Hotet (med de läskiga viruskapslarna) slutar ju med ett banalt jättebankrån. Har för mig att det var samma sak i Det gyllene mötet. Även flera av de krigsrelaterade böckerna handlar om en guldskatt: San Andreas, Björnön ...
Och hur var det egentligen med Mot Fort Humoldt? Det var väl inte gevären till indianerna som var huvudplotten --- utan stölden av guldgrävarnas guld?

Om det inte var för MacLeans charm skulle man nog erkänna att Higgins var den bättre av de två -- som författare betraktad. Han är f.ö. fortfarande verksam. Har nog skrivit c:a 70 böcker vid det här laget.