Serieforum.se

Parallellt en thriller av M Bussi: Svarta näckrosor (utspelar sig i Manets trädgård i Giverny) samt Flavius Josephus: Judarnas krig (från år 75 e.Kr.).

Just nu läser jag Die Liebe Verwandtschaft av Ephraim Kishon, vilken jag även nämnde i Veckans underbara godbitar-tråden. Kul och trevlig läsning.

Nu läser jag science fiction igen. Guds hammare av Arthur C. Clarke.

Harvar på med Flavius Josephus... Men ska snart byta Bussi mot Bergman: Förgätmigej (En Iris Bure-deckare (en uppföljare till Oskuld och oleander)).

Jag har fått stopp i maskin, påbörjade böcker ligger här och var, får ingen ro att läsa just textböcker nu.

Liftarens guide till galaxen serien av Douglas Adams
Det var mer än 10 år sedan sist men kändes som att det var dags

Jo jag har den där kompletta boken, borde läsas om igen.

FredrikLähnn skrev:Liftarens guide till galaxen serien av Douglas Adams
Det var mer än 10 år sedan sist men kändes som att det var dags

Japp, den håller absolut att läsa flera gånger. Framför allt den första boken.

Själv tyckte jag ju att humorn blev rätt repetitiv i takt med att historien framfor, även om första boken var rätt kul.

En del avskyr dem så det är inget att skämmas över, själv tyckte jag mycket var fyndigt men ok han hade ju svårare att få de fortsättande delarna lika bra.

Annars finns det ju inte mycket i sicence fictionväg som påverkat humormässigt andra typer av humor kopplat till rymden.

Kan vara värt att läsa efter 10 år iaf

Rufus skrev:

FredrikLähnn skrev:Liftarens guide till galaxen serien av Douglas Adams
Det var mer än 10 år sedan sist men kändes som att det var dags

Japp, den håller absolut att läsa flera gånger. Framför allt den första boken.

Kan bara hålla med

Lite historia denna gång: Herman Lindqvists senaste "Erik - Nordens härskare och sjörövarkung".

Lär gå tillbaka till dom engelsk språkiga böckerna efteråt.

Erik av Pommern, var det han som tillsattes av Margreta? som sen förlkorade allt utom Gotland egentligen, utan henne bröt sig ju Sverige ur unionen som var starkt danskstyrt.

Kalmarunionen var en omöjlighet så som den såg ut.

Sverige misslyckadss slå ut Erik, men säg så här, han bygde ett stort slott vid Visby och det revs helt efter hans tid så han var inte direkt välkommen på Gotland heller, sjörövare är väldigt korrekt, kapare.

Ja, fast betänk vilket mäktigt rike Kalmarunionen hade varit idag... om den fått bestå. Någon sorts Stordanmark där alla talade och läste samma språk. Hade varit så mycket tacksammare att ge ut översättningar av franskbelgiskt, man hade kunnat trycka mycket större upplagor.

Själv läser jag nu Steven Saylor: The judgement of Caesar (deckare som utspelar sig år 48 f.Kr.).

Jo jag förstår, men svenskarna accepterade inte i längden att alla höga positioner i princip gavs till Danmark och iom just Erik blev det ännu värre.
Men visst om vi kunnat komma överens så hade det ju blivit en skillnad, men dansken var en tid de och tvärtom,34 krig eller nåt har vi med Danmark inblandat.

Försök gjordes junspråkligt i och lever i viss mån kvar då du kan läsa dansk text men deras språk har ändrat sig mest från skriven text sen dess medans svenskan har närmat sig vår skrivna text.

Försöker med gemensam valuta sprack fort ok kronor blev det men värdet började i ska rätt fort och snart var inte en krona en krona i varje land.

Men i en fantasivärld hade givet ett Nordiskt land givit fördelar på många sätt i hur vi kunnat bedriva handel och hur priserna blivit på saker, men även politik som idag är helt åt olika håll i länderna.

Men det dör får vi aldrig veta då Sverige till slut blev det tongivande landet här uppe och Danmark tappade allt i det närmsta i krig och elände inte annat.

Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag varför det inte fungerade, Norge var enbart en passiv deltagare styrd av Danmark.
Alla krig som handlade om prestige enbart, sju års krig över vad man skulle ha rättt att visa i sitt riksvapen tex.

Men det läser jag inte om nu, ärligt går det lite trögt med bokläsandet, jag har för många påbörjade, vissa borde jag börja om i andra borde jag läsa klart, jag har blivit hopplös på det där med att vilja läsa en annan bok och sen en annan, och till slut ligger de där med bokmärken i en hög.

På vinst och förlust började jag läsa Resa genom ensamheten: Svart blogg och Det ljuva livet av Plura Jonsson (https://biblioteket.stockholm.se/titel/536503#). Det var egentligen meningen att det skulle bli en födelsedagspresent åt en kompis som gillar TV-serien där Plura tillsammans med kumpanen Mauro Scocco reser runt i världen, men varför inte läsa den själv först? Den kom till som en blogg skriven av Plura 2007 vilken var en del i marknadsföringen av Eldkvarns 29:e album som heter just Svart blogg, och det materialet tillsammans med en del nyskrivet redigerades ihop av Kjell Andersson till en bok som gavs ut året efter.

Jag måste säga att jag är mycket positivt överraskad: Plura visar sig ha ett rikt och målande språk som är helt hans eget, och skriver fängslande om allehanda ting som han upplevt eller funderar över. Ibland helt kort, ibland längre sammanhängande stycken som blir som små reportage eller essäer. Mycket rock'n'roll-liv förstås, men också mat (inga regelrätta recept, men dessa kan återfinnas i hans kokböcker), resor, naturupplevelser, barnuppfostran och familjeliv. Bäst är den när Plura berättar om barndomen i Norrköping, familjesemestrarna i Europa, julfirandet och saknaden efter sin i förtid bortgångna storasyster. Allt är rakt på sak, osentimentalt och utan krusiduller. Om man följt Eldkvarns karriär är den naturligtvis ännu bättre. Min erfarenhet av Eldkvarn inskränker sig till albumen Musik för miljonärer och Genom ljuva livet samt några folkparkskonserter från samma tid och deras framträdande på Vaxholmsfestivalen 1986 efter comebacken med skivan Utanför lagen (men inte den ökända konserten i Köping när en dyngrak Plura kom i taxi direkt från Café Opera, bad den vänta, gick upp på scenen och sluddrade sina låtar, och sen gick in i taxin och åkte tillbaka dit han kom ifrån). Så något jättefan är jag inte.

Trots att den i vissa partier går lite på tomgång kan jag helhjärtat rekommendera den!

Kartusianklostret i Parma av Stendhal. Mycket roligare än jag väntat mig! Fast han borde kommit på en mer säljande titel. Jag har nu omkring sjuttio sidor kvar att läsa... och klostret har inte dykt upp ännu! Filmen från 1948 (som jag inte har sett) har fått titeln Borgen i Parma.
Detta är en härlig historia.

Jag läste Det våras på Blandings av PG Woodehouse för ett tag sen. Verkkligen rolig och bra bok. Den bästa av Woodehouse som jag har läst.

The Road to Little Dribbling: Adventures of an American in Britain

Bill Bryson har flyttat tillbaka till England efter ett antal år hemma i USA och sätter så småningom ihop en resa längs en tänkt engelsk centrallinje. Han är lite mer grinig gubbe än i tidigare böcker, men det är förstås roligt rätt ofta och mängden intressanta fakta är lika stor som vanligt. Det är en omläsning nu och den tål en omläsning till om fem år igen.

Eventuellt uppsåt - Att döda ortens gangsters


Jan Guillou har påbörjat en ny romanserie, och detta är del två. (Del ett, "Den som dödade helvetets änglar" kom för ett drygt år sedan.)
Den skiljer sig markant från hans tidigare verk på så vis att det i mångt och mycket är den självbiografi som han svurit att han aldrig skulle skriva. För att komma runt det problemet så låter han sitt alter ego Erik Ponti ikläda sig rollen som den åldrade författaren som bor på en gård i Sörmland, skriver kolumner i Aftonbladet, och har vin och jakt som två stora intressen.
Just åldrandets effekter, och hans syn på samtiden är två tunga inslag i böckerna, men för att det även ska finnas en historia att berätta så dyker en annan gammal bekant, viceamiral Carl Hamilton upp, även han till åren kommen. (Om än i oändligt bättre fysisk kondition än författaren själv.)
Tillsammans så bildar de ett slags medborgargarde, där de på eget bevåg tar sig an vissa kriminella element i samhället, och det på ett vis som kanske inte alltid skulle godkännas av lagens långa arm...

Jag har alltid gillat Guillous romaner, och de här är inget undantag. Men den största skillnaden här är att det är Guillous personliga betraktelser om såväl dåtid som nutid som är den stora behållningen. Själva "äventyret" (i brist på ett bättre ord) är synnerligen underordnat och mest utfyllnad, om än en underhållande sådan.

Rekommenderas varmt!