Offissa Pupp skrev:Linus van Pelt skrev:På slutet blev han väl t.o.m. lite för mycket av "hjälte" ibland, ett naturbarn vars kreativitet och ekologiska medvetenhet gjorde att han inte passade in i konsumtionssamhällets inrutade kontorsmiljöer. Då var hans kritiska distans till det hetsiga lönearbetet en dygd, i början en synd.
Det där är sant. Något Gaston för övrigt delar med Kalle i Kalle och Hobbe. Också i den förskjuts fokus från ett förstörande av (familje)ordningen till en frifräsande fritänkare som utmanar (vuxen)konventionerna. Kanske ligger det lite i författandets natur - många författare blir inte sällan efter ett tag så förtjusta i sin figur att de tappar den hälsosamma distansen.
Oj! Nu är jag fyra och ett halvt år för sen med att besvara det här intressanta inlägget, som jag på något sätt har lyckats missa tills nu. Men nu ska det bli...
Jag kan inte känna annat än sympati och kärlek för både Gaston och Kalle. Okej, Kalle kan vara lite elak ibland. Men inte så mycket värre än vilken grabb i den åldern som helst. Och precis som Gaston visar han den ena goda sidan efter den andra. Men det stora problemet för dem båda är ju, som sagt, att det är svårt för dem att passa in i det inrutade samhället och följa regler och konventioner. De finns båda två också med i min lista på fiktiva figurer, som jag tror har Aspergers syndrom precis som jag.
Redan som liten kände jag mig igen i Kalles förmåga att leva i sina egna fantasivärldar. Märkligt nog har jag dock först som vuxen insett att jag i princip var en kopia av Kalle, som han skulle ha varit om han varit en flicka. Vi hade ju båda två äldre lärarinnor i skolan, som var helt hopplösa på att förstå oss. Och det finns ju också strippar, när Kalle helt plötsligt springer ut i korridoren mitt under pågående lektion, eller råkar bli kvar ute någonstans på skolgården efter rasten. Och jäpp, det hände ju mig med.
Som vuxen har jag också allt mer känt igen mig i Gaston. Den som inte passar in på sin arbetsplats, somnar på jobbet fast man inte ska och gör andra saker än vad man borde. Så hans mycket udda beteende, som jag måste anta är helt obegripligt för de "vanliga" människorna, är som en spegelbild av mitt eget liv just nu. Jag är med andra ord i stort sett även en kvinnlig version av Gaston. Jag har dock även likheter med hans flickvän Jeanette, som knappast heller framstår som "normal" och har en mycket udda smak när det gäller killar. Man kan nog säga att om man skulle slå ihop Gaston och Jeanette, så får ni nog en ganska bra bild av hur jag är.