Stora Spirou-tråden

[Looding]

[quote="Ingemar"]

citat:

---

Ursprungligen postat av burnout

citat:

---

Ursprungligen postat av Ingemar
Det verkar ju lite märkligt att bara skippa 41-42 med tanke på att de i praktiken knappast varit utgivna alls.
[/quote]
41-42 var Carlsen comics och dom 2 var i princip bara för Biblioteken (i alla fall 42:a). dom som blev över kom ut på marknaden och det var inte mycket. Jag tror inte "Gongks" blir glad om det skulle komma ut en ny 42:a.[:o)]

---

Nej, men vi som vill läsa dem skulle bli glada!

---

Jag hade gärna sett att de ger ut 41 o 42 igen men ännu hellre de ännu outgivna. Tänker på den smått rasistiska spirou som jag bara sett någon enstaka gång samt spirou som boxare m.f. Man vill ju läsa alla!

[burnout]

[quote="Looding"]
Jag hade gärna sett att de ger ut 41 o 42 igen men ännu hellre de ännu outgivna. Tänker på den smått rasistiska spirou som jag bara sett någon enstaka gång samt spirou som boxare m.f. Man vill ju läsa alla!
[/quote]

Jag skulle tippa på att 41-42 ges ut igen och dom andra kommer dom med. Men jag tror dom passar sig för att ge ut något rasistiskt, även om det bara skulle röra sig om några sidor. Den får man nog skaffa på ett annat språk.

[Ingemar]

[quote="burnout"]

citat:

---

Ursprungligen postat av Looding
Jag hade gärna sett att de ger ut 41 o 42 igen men ännu hellre de ännu outgivna. Tänker på den smått rasistiska spirou som jag bara sett någon enstaka gång samt spirou som boxare m.f. Man vill ju läsa alla!
[/quote]

Jag skulle tippa på att 41-42 ges ut igen och dom andra kommer dom med. Men jag tror dom passar sig för att ge ut något rasistiskt, även om det bara skulle röra sig om några sidor. Den får man nog skaffa på ett annat språk.

---

Jag tycker att Spirou har ytterst mild rasism. Matabaterna i "Noshörningens horn" är väl de grövsta, i "Gorillan och guldgruvan" tycker jag att det är ett trevligt och känsligt anslag där inte ens "vildarna" nedvärderas så illa. Möjligen är chahutas lite väl "vilda" för seriens bästa. Och så undrar man ju vad som finns i Tembo Tabou förstås. Det måste ju finnas en anledning att den är outgiven.

[Agentum]

Jag tycker bara Franquins Spirou är nåt att hänga i julgranen, visst är det bra att någon fortsatt göra serien men tyvärr har inte de senare albumen jag läst varit nåt jag läst igen.

[Brian May]

Jag tycker det är förvånande att så många ogillar Tome & Janry här på sajten eller åtminstone är till synes likgiltiga inför deras verk. Själv tycker jag att de är de bästa Spirou-tecknarna... även bättre än Franquin. [^]

Dårarnas dal var länge mitt favoritalbum i unga år och vid närmare eftertanke så kanske det är det ännu idag. Tyvärr så har jag inte läst alla deras album, men alla som jag har läst har varit bra, utan undantag, och det är åtminstone nio stycken som jag har läst.
( Det är först iom deras spin-offserie Den unge Spirou som de började ta i lite för mycket och blev osubtila och sexfixerade.)

Ni skrev att deras version var för våldsam, men jag kan inte hålla med om att den är våldsammare än Franquins. Hur många gånger har inte Spirou och Nicke tagit till knytnävarna, och fått hjälp av Marsupilamis knutna svans, i hans version då de t.ex. inte orkat vänta på några gränsvakters byråkrati.
Ett annat av era argument var att de inte har några storys eftersom actionscenerna tar all plats. Jag håller inte med. Deras första (virusmysteriet) har helt klart en fungerande storylinje och den sista i raden av de jag har läst (uppgörelsen i chinatown) lika så. Visserligen är kanske inte antivirusampuller och kärleksglasögon något Dostrojevski-stoff men det är väl inte Franquins champinjoner och zafirstrålar heller?[:p]

Själv tycker jag att Spirou lever i T&J´s version. Deras teckningar, både figurer och bakgrunder är egentligen grymt vackra. Hos Franquin verkar Spirou vara fastväxt i piccolouniformen mer eller mindre. Det var T&J´s Spirou som var min hjälte som barn. Det enda som jag saknar stort där är Marsupilamin som ju Franquin tog med sig.[B)]

[Robrocker]

[quote="Brian May"]

Jag tycker det är förvånande att så många ogillar Tome & Janry här på sajten eller åtminstone är till synes likgiltiga inför deras verk. Själv tycker jag att de är de bästa Spirou-tecknarna... även bättre än Franquin. [^]
[/quote]

Jag gillar Tome & Janry, men jämför inte gärna. Många har växt upp med Franquin och då kanske det är svårt att byta tecknare/manusförfattare.

Precis som att det vore otänkbart ned en ny Tintin-tecknare.

Vissa serier är heliga för en del, medans Marveldiggare står ut med de flesta tecknare och manusförfattare.=)
Jag tycker man ska ge dem en chans.

En del gllar bara Black Sabbath när Ozzy sjunger, själv gillar jag både Ozzy, Ian Gillan, Dio och Tony Martin men jämför inte gärna dem emellan. Jag ser dem som olika band i olika tider. Så kanske man kan se på de olika tecknarna och författarna till Spirou också.

[Zan]

Hmm, är detta en karraktär från Spirou, eller är jag helt ute och cyklar?

[img]http://www.sims2.se/iu/upload/dsc09766.jpg[/img]

[Sy Barry]

Det ser ut som greven!

[Ingemar]

Ja, det ser i högsta grad ut som greven av Champignac. Vill du ha hans kompletta namn eller räcker det? [;)]

[Zan]

Haha, jag tror jag nöjer mig med den korta versionen [:D]

Då hade jag rätt, se där - får ta och bättra på mina Spiroukunskaper snart med ett album eller två, de står och väntar i hyllan [:)]

[Ingemar]

[quote="Brian May"]

Jag tycker det är förvånande att så många ogillar Tome & Janry här på sajten eller åtminstone är till synes likgiltiga inför deras verk. Själv tycker jag att de är de bästa Spirou-tecknarna... även bättre än Franquin. [^]

Dårarnas dal var länge mitt favoritalbum i unga år och vid närmare eftertanke så kanske det är det ännu idag. Tyvärr så har jag inte läst alla deras album, men alla som jag har läst har varit bra, utan undantag, och det är åtminstone nio stycken som jag har läst.
( Det är först iom deras spin-offserie Den unge Spirou som de började ta i lite för mycket och blev osubtila och sexfixerade.)

Ni skrev att deras version var för våldsam, men jag kan inte hålla med om att den är våldsammare än Franquins. Hur många gånger har inte Spirou och Nicke tagit till knytnävarna, och fått hjälp av Marsupilamis knutna svans, i hans version då de t.ex. inte orkat vänta på några gränsvakters byråkrati.
Ett annat av era argument var att de inte har några storys eftersom actionscenerna tar all plats. Jag håller inte med.
[/quote]
Jag ogillar inte T&J rakt av, men de är märkligt ojämna. Dårarnas Dal är en höjdpunkt, det är (bortsett från en del fjantiga djur i början) mycket bra seriekonst.

Vad gäller våldet så är det på helt olika nivåer. Franquin kör mest med en och annan frustrerad snyting och Marsupilamisvans, medan både Tome&Janry och Nic&Cauvin kör med knattrande kulsprutor, ducka under kulkärvar... och det dör ofta folk i T&J's Spirou. I Franquins Spirou känner jag bara till ett enda dödsfall (Sprtschk). I T&J mördas det regelbundet, och allvarliga mordförsök haglar tätt över hjältarna, det är nära stup i kvarten. Då tappar det fotfästet, det blir bara effekter utan trovärdighet. Album som "Dårarnas dal" och "Svartkonst och champinjoner" är undantag, mycket mer återhållsamma och därmed enormt mycket bättre.

Det där överdrivna våldet sänker också skurkarna, reducerar dem till ointressanta klyschor. Virusmysteriet, Australien, och i något lindrigare grad Moskva och New York, alla lider av platta, överdrivet blodtörstiga och fullkomligt omänskliga skurkar. (New York är lite bättre tack vare mafiosornas otur och över lag tur-temat, men figurerna är ändå i sig inte intressanta.)

Franquin&Greg-Spirou har lite mer av de där fåniga pangpangscenerna, speciellt "Buddhas fånge", men bortsett från dem är serien i hög grad fri från den där blodtörsten som är så vanlig i T&R's Spirou.

Våldet tar plats, mycket plats. Buddhas fånge är till mycket stor del bara en lång jakt, albumet är bäst i början, i lugna Champignac (där också skurkarna är mysiga och mänskliga) medan slutet kan sammanfattas i en mening. De flesta Franquin är mycket bättre. T&R är ofta liknande, stora delar av albumen är bara jakter och pangpang. De lyfter när de låter bli det.

[Brian May]

Ingemar:

Du har nog rätt i att actionscenerna är mera vapenbaserade. Men det är inte så ofta som någon dör. i "Australien" så dör ingen. Inte i Virusmysteriet heller och i slutfajten så använder "goda laget" endast icke-dödliga vapen såsom ampuller med lustiga uppåttjack. Det är också alltid så att Spirou och Nicke och deras vänner är emot att döda. Undantaget är Don Vitos dotter Luna i "Uppgörelsen i Chinatown" (och det gör Spirou förfärad i serien).
Själv är jag positivt inställd till skurkaktiga skurkar... det är lite det konceptet som Björn Skifs bygger på i sina filmer och det funkar bra. Om hjälten är sympatiskt cool och skurken verkligen en skurk. Och det är en del av realismen... sådana är tyvärr dagens brottslighet. På Franquins tid gick det inte lika våldsamt till i verkligheten.
Avsnitt där karaktärer dör hos T&J är inte så många som du säger, både Australien och Virusmysteriet och Expeditionen som Försvann (där det smäller friskt) klarar sig utan att någon dör.


Men annars så tycker jag om T&J´s humor som ligger nånstans på metanivån, och med ganska mycket självdistansironi. Det, samt teckningarnas lite mera realistiska prägel, som gör att serien känns vuxnare än både Franquins och Fournier.

(Naturligtvis är Franquin vida bättre än Fournier ändå. Forunier har jag svårt med, bedömande på de två avsnitt som jag har läst hittills. Han kan teckna allt hyfsat, utom Spirous frisyr och Spip, men sen är det manusen som är helt mysko, vingliga och långtråkiga.)

[Ingemar]

Det dör inte folk hela tiden i T&J, det har du rätt i, men både New York och speciellt Moskva är klart blodiga, och i övrigt är våldet brutalare. "Expeditionen som Försvann" är gott och väl över gränsen till vad som är direkt fånigt. Det blir någon slags parodi på något, men på vad?

Vad gäller skurkaktiga skurkar så är det kanske en smaksak, men jag har kommit fram till tumregeln att äventyrens kvalitet är omvänt proportionella mot antalet skurkar (skurkar som bara är skurkar och inget mer). Dårarnas Dal har exakt NOLL skurkar - och är betydligt mer spännande än alla skurknedlusade historier där folk skjuter på varann hela tiden.

Sådana där platta skurk-skurkar, Knocke&Smocke-typer, tycker jag inte är ett dugg realistiska. På Franquins tid slängde tyskar och fransmän bomber på varandra (eller hade nyss gjort det), så någon stor oskuld tror jag inte på. Man hade bara vett att hålla igen och berätta en berättelse i stället för att ösa på med kanonmat.

[Brian May]

Skurken i Dårarnas Dal är ju Nicke. :-)
Jag tycker att det albumet är ett mästerverk. Men jag vet inte om en äventyrsserie egentligen kan vara skurkfri i längden och fortfarande vara en äventyrsserie, med undantag för några album som utgör omväxling. Ett sådant är t.ex. Castafiores Juveler för Tintin. Totalt skurkfritt men mästerligt och mitt favoritTintin-album. Men om fler Tintin var sådana så skulle det bli en komedi istf äventyrskomedi.

Gällande verklighetens våld så gör jag en skillnad på krig och civilt våld. Den civila brottsligheten var inte lika brutal förut. Kriminologer talar t.ex. om "en gammaldags hederlig tjuv" och menar att de helt enkelt inte finns längre. Terrorism fanns inte förut heller, som ju är civilt mördande.

[Svartslipsen]

[quote="Brian May"]

Ingemar:
Du har nog rätt i att actionscenerna är mera vapenbaserade. Men det är inte så ofta som någon dör. i "Australien" så dör ingen.
[/quote]

Spoiler!

I 'Australien'sprängs ledaren för bovarna i luften efter att Spip tappat en flaska innehållande en explosiv vätska. Flaskan rullar ner för en backe och kolliderar med banditledarens bil precis när han ska stiga in i den.

[Ingemar]

[quote="Brian May"]

Skurken i Dårarnas Dal är ju Nicke. :-)
Jag tycker att det albumet är ett mästerverk. Men jag vet inte om en äventyrsserie egentligen kan vara skurkfri i längden och fortfarande vara en äventyrsserie, med undantag för några album som utgör omväxling. Ett sådant är t.ex. Castafiores Juveler för Tintin. Totalt skurkfritt men mästerligt och mitt favoritTintin-album. Men om fler Tintin var sådana så skulle det bli en komedi istf äventyrskomedi.
[/quote]
Total skurkfrihet är knappast gångbart, men färre och intressantare skurkar gör mycket. Nicke är "skurken", men eftersom han är 1) sjuk och 2) därmed själv ett offer och 3) får upp en massa dolda aggressioner till ytan, så blir han den där sortens "skurk" som är riktigt kul. En enda skurk som egentligen bara är sjuk, det går att göra det mycket bra, och Dårarnas Dal är lyckad.

"Skumt spel i söderhavet" är symptomatiskt nog rätt bra så länge det är ett spel mellan Nicke, Spirou och Cortizone. När det rullar in fler bli handlingen inte intressantare, utan bara sämre, får för högt tempo och blir bara fel. Med ett snyggare slut hade det albumet kunnat vara ett av de bästa.

Comanche har tre album i svit som visar på samma sak. "Wyomings vargar" har fem skurkar, och det är hyfsat. "Himlen är röd över Laramie" har två, nästan en och en halv, och det är riktigt bra, bästa Comanche jag har läst. Den som kom efter dem, "Red Dust och rövarbandet", har en första halva som helt saknar skurkar, det handlar om fängelsekundens möte med samhället, osäkerhet, misstänksamhet. Sedan langar man in en helkorkad armé av skurkar som helt utan motiv vill offra sina liv som kanonmat, och det blir urdåligt - nästan lika dåligt som "Sherifferna".

citat:

---

Gällande verklighetens våld så gör jag en skillnad på krig och civilt våld. Den civila brottsligheten var inte lika brutal förut. Kriminologer talar t.ex. om "en gammaldags hederlig tjuv" och menar att de helt enkelt inte finns längre. Terrorism fanns inte förut heller, som ju är civilt mördande.

---

Det är ju en dyster bild. Undrar vad det beror på. Men du har nog rätt, vi har sett flera förändringar med råare våld. Ändå måste jag säga att konflikten med en stadsdjungelapa (förvildad människa helt utan sociala förmågor) inte leder till bra berättelser.

[MARVEL COMICS]

Har aldrig läst Spirou. Hur är den ?, om den är lite som Asterix eller Tintin så borde jag kolla in den.

[burnout]

En blandning av båda skulle man kunna säga.

[Ingemar]

Mer Asterix än Tintin skulle jag säga. Spirou är ju i "rörelse"-skolan, medan Tintin är den "rena" skolan, dvs Spirou är yvigare i stilen. Men det är, liksom de nämnda, en av de stora fransk/belgiska serierna från deras storhetstid, så visst är de släkt. Har du missat Franquin helt, till och med Gaston? Men kom ihåg att det skall vara Franquins Spirou, börja där. Allt annat utom möjligen Tome&Janrys alla bästa (flitigt diskuterade ovan) är bleka i jämförelse.

[Brian May]

[quote="Svartslipsen"]

citat:

---

Ursprungligen postat av Brian May

Ingemar:
Du har nog rätt i att actionscenerna är mera vapenbaserade. Men det är inte så ofta som någon dör. i "Australien" så dör ingen.
[/quote]

Spoiler!

I 'Australien'sprängs ledaren för bovarna i luften efter att Spip tappat en flaska innehållande en explosiv vätska. Flaskan rullar ner för en backe och kolliderar med banditledarens bil precis när han ska stiga in i den.

---

Först nu låångt efteråt så kommer jag på att söka efter osynlig text i din post. (hade länge för mig att spoiler var ett utrop som kommentar). Jag tycker jag hade för mig att jag kollade att ingen dog . Jag skulle kolla det igen om det inte var för att mitt biblioteks serieavdelning har tagit renoveringsstängt nu[B)]... Faktum är att jag pga din kommentar inte längre är säker på vad jag minns.
Jag vet däremot att en handgranatsexplosion under magen på en bikaraktär i "New york" endast leder till att dennne får trasig kostym. (men som sagt det bevisar inget) men kan det vara så att situationen är motsvarande i australien?

(spoilertextkod utlämnad med motiveringen att allt i denna tråd är spoilers)