Serieforum.se

Hej!

Vad är ditt favoritformat i din samling? Vad siktar du på?

Lösnummer? TBP? HC? Omnibus? Album? Pocket? Strips? Och allt emellan givetsvis!

Jag har börjat snegla mer på omnibus för att få ut så mycket av Golden Age & Silver age som möjligt. Men annars är jag mycket för lösnummer!

Nu när hyllorna börjat bli så överfulla börjar det snarare luta åt vilket format som är minst dåligt...

Lösnummer är sladdriga - och hopplösa att hålla i bra skick och hålla i ordning. omnibus är krångliga både att hålla och på att läsa i runt innersta uppslaget, pocketar känns ganska fnåttiga - om inte serien är medvetet gjord i pocketformatet från början, och hårdpärmsalbum tar upp enorm plats.

Det lutar nog åt TPB och album i halvmjukt omslag, ändå. Och det är ju enklare att ha en samling med förhållandevis vedertagna standarder.

Hardcover för mig. Sydda sidor såklart. Inte limmade som många DC och vissa Image hardcovers är. Dom är både sämre hållbarhet på och som Wakuran nämnde i annat sammanhang blir det svårare att läsa/se det som är i mitten av uppslagen.

Har en del av varje där hemma, men måste nog säga att jag föredrar TPB.

Album. (Med fransk-belgiskt innehåll)
Mest van vid mjuka pärmar, men accepterar hårda pärmar (accepterar även flera album i samma volym).

HC om jag får välja, TPB för sånt jag vill läsa men kanske bara en gång ändå.
Omnibus är ju mycket för pengarna men de drar iväg med 1200 sidor och liknande, ohanterligt tycker jag, två på 600 sidor vore bättre men jag förstår att det blir dyrare.

Sist på min lista är vanliga floppies, de kanske läses sen åker de i longboxen och ser sen inte ljuset igen, vissa hamnar där direkt i tanken att när jag samlar alla i "runnen" så ska jag läsa dem alla, vilket troligen inte händer.

Format för läsning på plattan är ok ibland med.

Tror jag håller med Agentum på nästan alla punkter här.

Har köpt på mig en del lyxutgåvor, exempelvis Sandman som jag inte kommer igenom pga tyngden. I stort sett enda gången jag läser nuförtiden är i sängen innan jag ska sova och att ha en sån tyngd på bröstet ger inte en skön läsupplevelse... de ser dock väldigt snygga ut i bokhyllan

Har bestämt mig för att sälja av det mesta av floppies för de tar för mycket plats och kommer inte att tas ur lådan för att läsas...

Jag tycker nog mest om lösnummer men omnibus är rätt kul med.

Jag är ju inte helt säker på terminologin, men det finns ju olika sätt att sortera omslag.

Fanzin har ju ofta samma papper på både omslag och själva tidningen (framför allt under 80- och 90-talet),
sen kommer serietidningar, där omslaget ofta är litet bättre och blankare,
sen TPB:s och seriealbum (på t.ex. svenska och flamländska marknaden) där omslaget är rätt stabilt, men fortfarande ganska tunt
sen riktig hårdpärm som på franska originalalbum, i tjock kartong.

Av de fyra alternativen är min favorit alltså det tredje, relativt tunt men ändå ganska stabilt och hållfast.

Föredrar tpb-formatet. Halvstyva omslag, 100-200 sidor är lagom. De är lätta att både läsa och förvara. Tidningar sladdrar, omnibussar blir för tunga och otympliga, pocketar för små och besvärliga att bläddra i.

DC Delux HC, då jag snudd på uteslutande läser DC

vad är det för format menar du?

Digital är najs också. Väldigt smidigt. Läser mycket på iPad den vägen.

Det verkar förresten som det kan ha varit Dargauds framgångar på 60-70-talet som populariserad kartongomslagen på albumen på den franskspråkiga marknaden. Innan dess verkar det ha varit vanligast med halvstyva omslag som på Dupuis gamla album.

(De där Dargaud. Vilket jävla otyg de skapade... )

Sedan jag börjat läsa Tex Willer tycker jag det pocketformatet är bra. Sängläsning eller på resan. Borde ges ut mer serier i det formatet.

Nä. Både Casterman och Lombard gjorde ju hårdpärmare på femtiotalet.

RioGrande skrev:Nä. Både Casterman och Lombard gjorde ju hårdpärmare på femtiotalet.

Men hurdana var proportionerna? Var det så att de var mer lyxiga utgivare medan Dupuis gav ut mer folkliga mjukpärmsalbum med Spirou och Lucky Luke?

Jag tror många av de här inbundna femtiotalsalbumen saknade ryggtext. Ryggen bestod av en tjock remsa som mest av allt påminner om textiltejp. Många retroutgivningar har försökt härma detta. En omgång med svenska Tintinalbum, med lite tidigare versioner av albumen. Och även de danska Alix-albumen från Faraos. Det är lite lustigt med de här "faksimilerna", att de faktiskt känns lättare och mindre lyxiga än vanliga mjukpärmsalbumen från Carlsen.

Lösnummer har ju börjat bli så ohemult dyra, också. I USA känns det som serietidningar kan kosta 4-5$ varav typ 25% av sidantalet är reklam, trots att tidningen tar 15 minuter att läsa och man måste ha 5-6 nummer i följd för att få en egentlig story...

Norska TEMPO är kanske en bra kompromiss? 128 s. Två kompletta albumserier plus lite småkrafs... för 172 svenska kr hos Adlibris. (Vissa nummer har 136 s.)