Däremot så finns det en annan Marvelserie som alla tycks falla för men som jag tycker har varit urtrist i nästan 10 år, X-men. Det har blivit för mycket övernaturligt, flummig och science fiction för min smak.
Jag skall inte saga att jag inte gillar x-men. Utan snarare mutanter, vissa ar bra och intressanta. Mitt problem ar att man kan ursakta vilken karaktars utseende, krafter, egenskaper etc med att saga att det ar en mutant.
T.ex. Hur kan den dar snubben flyga, pressa tio ton och skjuta kraftstralar ur tanaglarna? Enkelt, det ar en mutant.
Apropå... Jag läste nyss om mina Bone-album. Det är ju en stor serie som aldrig slog i Sverige. Jag är lite kluven till den, berättandet är utsökt, men samtidigt känns det ibland som om Jeff Smith maskar, langar iväg sida efter sida med myrsteg framåt, så på sex ambum har det inte hänt så mycket - men det som hänt är mycket utförligt berättat.
Jo här kan jag hålla med dig, jag gav mig på Bone efter att ha läst alla storslagna recensioner om hur den var seievärldens Lord of the rings osv.
Antingen så är det så att historien blir sämre när man kan läsa allt i ett svep?
Visst det är underhållande och jag har läst mycket sämre, men den gav inte den där riktiga brakänslan för mig.
Däremot så finns det en annan Marvelserie som alla tycks falla för men som jag tycker har varit urtrist i nästan 10 år, X-men. Det har blivit för mycket övernaturligt, flummig och science fiction för min smak.
Idag är de kanske tråkiga, det vet jag inte, men jag tycker 70-80-talets Claremont X-men håller ännu och på sin tid var det nåt nytt, men eftersom det inte satsades på X-men i Sverige så kom succ´nn så sent här.
Jag hör mer och mer dåligt om X-men på senare år så jag tror jag lever kvar i mina gammla tidningar.
Jag hör mer och mer dåligt om X-men på senare år så jag tror jag lever kvar i mina gammla tidningar.
De flesta serier blir sämre med tiden, i alla fall de flesta serieskapare. Jag tror det är en sak som bidrar till att man tycker så olika. Dömer man Blake&Mortimer efter "Den djävulska fällan" så blir betyget inte högt. Dömer man Modesty Blaise efter de sista tio årens produktion så blir det inte heller någon höjdare. Man måste liksom hita de där glänsande avsnitten för att sedan uppskatta helheten mer. Och om man börjar med ett dåligt avsnitt vill man förstås inte ha mer.
Jag skall inte saga att jag inte gillar x-men. Utan snarare mutanter, vissa ar bra och intressanta. Mitt problem ar att man kan ursakta vilken karaktars utseende, krafter, egenskaper etc med att saga att det ar en mutant.
T.ex. Hur kan den dar snubben flyga, pressa tio ton och skjuta kraftstralar ur tanaglarna? Enkelt, det ar en mutant.
En del av mystiken kring karaktaren forsvinner.
Ja, alla vet ju att så fort man utsätts för lite radioaktiv strålning så får man superkrafter eller förvandlas till en dinosaurus. [V] Problemet är att när det extrema blir så lättköpt så betyder det ingenting längre.
Jag är inte så förtjust i Cronstams Elvis. Jag tycker skämten många gånger är plumpa och simpla.
Jag har heller aldrig riktigt hajat det här med manga...
Jag älskade Berke Breatheds Bloom County, men har betydligt svårare för hans andra serie Outland. Breathed var ju oerhört inspirerad av Doonesbury, men den gillar jag inte.
Jag läste mycket fantomen som ung, men en bi-serie som jag alltid hoppade över, och som jag fortfarande inte gillar är Blueberry. Plottriga teckningar och röriga historier.
En som de öser priser över är den norske tecknaren Jason. Varför begriper jag inte. konstiga serier, ofta ordlösa, där inget händer.
Jag skall inte saga att jag inte gillar x-men. Utan snarare mutanter, vissa ar bra och intressanta. Mitt problem ar att man kan ursakta vilken karaktars utseende, krafter, egenskaper etc med att saga att det ar en mutant.
T.ex. Hur kan den dar snubben flyga, pressa tio ton och skjuta kraftstralar ur tanaglarna? Enkelt, det ar en mutant.
En del av mystiken kring karaktaren forsvinner.
Ja, alla vet ju att så fort man utsätts för lite radioaktiv strålning så får man superkrafter eller förvandlas till en dinosaurus. [V] Problemet är att när det extrema blir så lättköpt så betyder det ingenting längre.
Det jag menar ar att det ibland kanns som om skaparna av karaktaren har gjor det lite latt for sig. helt enklet varit lata och inte kommit pa en ok anledning till hur snubben fick sina krafter.
Ibland funkar det med att saga att det ar en mutant. Det kan oppna upp for ovantade, annorlunda och valdgit intressanta egenskaper hos karaktaren.
Och sedan borjar det nog bli ganska svart att hitta pa en anledning till att karaktaren fick sina krafter, om man vill vara nyskapande. De flesta "anledningar/orsaker" ar redan tagna.
Egentligen är det inte så himmla viktigt för mig hur ev. superkrafter eller liknade uppstod, för mig är det viktigt hur figuren beskrivs efter detta.
Det är trots allt ganska fånigt över lag hur figurerna får sina krafter, nästan så mutantsyndromet är det minst fåniga.
Ett exempel på en figur som för mig saknar personlighet är Stålmannen, även om det där finns massor av orginhistorier.
En del figurer väcks liksom inte till liv innan en duktig serieförfattare gör något konstruktivt med den.
Det kvittar liksom hur Animal Man var före Morrison eller Daredevil före Miller även om de ju fanns innan.
