larsa66 skrev:Love in vain av Mezzo/Dupont utgiven av Cobolt. Den handlar om blueslegenden Robert Johnson. Bara teckningarna gör boken väl värd pengarna.
Lite som José Munoz möter Charles Burns (översättare Andreasson höll med).
Wakuran skrev:
RioGrande skrev:Av bilderna att döma (jag googlade) ser det även lite Lars Kranzigt ut.
Lars Krantz har ju blivit jämförd med Charles Burns ända sedan han började bli känd...
På tal om influenser tänkte jag skriva Robert Crumb och Chester Gould. Men då jag inte läst så mycket av dem kanske den kopplingen blev fel. Men när jag idag googlade på Mezzo läste jag att han faktiskt var influerad av just dessa två bl.a. Hur som helst var boken, som jag rekommenderar varmt, fantastisk både teckningarna, texten och den behändiga sångboken som bilaga. Fick mig att plocka fram min dammiga gitarr och testa.
Daredevil från 1975(120-132), det märks att Marvel var en soppa under de här åren.
Folk som tvunget måste skriva som Stan Lee tex, funkar absolut inte alls, beskrivning om hur snabbt en attack kommer medans DD ich boven hinner med några meningar var.
Ja jösses vad DD skulle ändras senare från second rate Spider-man till sin egna stil, det käns så fel när han klämmer ur sig korkade skämt om sig själv osv, man härleder direkt till SM.
Vid det hör laget hade Lee släppt taget om nästan allt och läste inte Marvels utgivning öht.
I vilket fall hade det nog inte hjälpt, hans stil att skriva dialoger i mängder med konstig okänd slang tillhörde 60talet, jag vet inte om han någonsin skrev någonting bra öht? Och då menar jag inte dialog på färdigtecknat material.
Marvel gav ut mycket skräp de här åren och bytte editorer in cheif som andra byter byxor, folk rökte på och tog lsd på jobbet. Det hela var väl oöverskådligt jämfört med tidigare.
Men visst finns det bra serier från Marvels tidigare halva av 70tal men DD som här inte längre hade Colan som tecknare ens är rätt botten. Bob Brown var inte mannen att teckna det här, även om Klaus Janson kommer som tuschare sen vilket höjer intrycket.
Läst ett antal volymer in i Knights of Sidonia av Tsutomu Nihei. Sket snygga miljöer och ofta spännande action... men den kör på samma sorts humor som serier så som Love Hina och man blir ju fan bara arg på hur dåligt det blir =P
BoJustBo skrev:Läst ett antal volymer in i Knights of Sidonia av Tsutomu Nihei. Sket snygga miljöer och ofta spännande action... men den kör på samma sorts humor som serier så som Love Hina och man blir ju fan bara arg på hur dåligt det blir =P
Mangahumor!
I hate pop. And skiffle. I tell ya, this is going to be the best jazz decade ever.
Läste en Alain Chevallier igår (i några gamla Pilot). Bra serie (motor + spänning). Ska därför läsa en Alain Chevallier idag också! Rafflet "Kör för livet!" i Supertempo.
Läser Planetes av Mokoto Yukimura, och efter halva första boken gillar jag det skarpt. Har sett animen och gillar den också, det är därför jag skaffade serien.
Apropå det: Mina leveratörer är fantasiska! En mycket vag beskrivning (typ "det handlar om en grupp skräpsamlare i rymden, de samlar in gamla sateliter och delar av saker som gått sönder etc för att undvika att skräpet kolliderar med modern rymdfart och orsakar olyckor") på SIS i våras räckte för Ordbilder att säga att "det är nog Planetes, den har vi i alla fall haft som DVD-box", och lite letande senare hade jag den i min hand. Några månader senare gick jag in på Comics Heaven och sa att det finns en manga som heter Planetes som ska ha kommit ut på engelska. De skulle "kolla upp saken" och ett par veckor senare låg den i mitt fack i form av två tjocka volymer.
spindelmannenelektra skrev:Jag skall börja läsa Kirkmans The Walking Dead 30 New World Order (nr 175-180). Sen skall jag också läsa Mark Millar och John Romitas Kick-Ass The New Girl Book 1 . Dessutom har jag också nytt fått hem Mark Millar och Ricardo Lopez Ortizs Hit Girl in Colombia. Det blir tre härliga album att läsa hoppas jag.
Kvoterar mig själv, pinsamt. I alla har jag just läst dessa trades. De var riktigt bra, speciellt The Walking Dead 30, mycket bättre än Tv-serien. Jag längtar lite till att nummer 31 kommer ut. Men nu tänker jag läsa om underbara Saga 1-7, sen skall jag köpa Saga 8 och 9 och läsa dem också. Sen hoppas jag läsa Marvels Secret Warriors 1 & 2. De har legat i bokhyllan allt för länge.
Idrottsläraren
"I may not agree with what you say, but I will defend to the death your right to say it".
"We all walk a fine line between extremes the key is not to trip".
Läst mycket japanska serier det enaste så kan skriva lite kort om dem.
Knights of Sidonia av Tsutomu Nihei: Science fiction med mycket action och lite skräckigt tema. Börjar sisådär men blir riktigt bra efter ett tag. Det finns element av den typ av humor some serier som Love Hina och Negima livnär sig på, dvs, korkad kille blir spöad av en massa tjejer i hans krets som egentligen alla är kära i honom. Trist, men avtar mot slutet.
Blame! Master Edition av Tsutomu Nihei: Efter att ha läst Knights of Sidonia ville jag gå tillbaka och jämföra den med Nihei's första längre serie vilket jag råkade ha första omnibus volymen av hemma. Master Edition är ca 400 sidor per volym och tryckt i amerikansk seriesamlings storlek snarare än standard pocket storleken manga brukar komma i. Och jag måste säga att Nihei's teckningar i Blame! verkligen tjänar på den större storleken. Den dystra, tungt skafferade stilen han använde sig av i sina tidiga serier kan man sitta å dreggla över i timmar. Storyn i Blame! Är simpel, och det finns inte mycket till karaktärer såhär tidigt i storyn. Kyrii (Killy i den äldre översättningen.) är en tyst vandrare som letar efter en människa som fortfarande kan ansluta till internet i en värld som konstant ombyggs och utökas av maskiner som männskligheten inte längre kan styra då de inte har tillgång till nätet. Låter lite lustigt när man skriver det så rakt men detta är en mycket mörk och atmosfärisk serie.
Captain Harlock: Classic Collection av Leiji Matsumoto: Seven Seas Entertainment släpper nydligen ett gäng klassiska manga serier i finfina harcover utgåvor, detta är en av dom och jag läste första av tre planerade volymer. Inte Matsumoto's bästa jag har läst, men han har onekligen en helt egen stil, både i berättande, och i tecknande. I en framtid där mänskligheten blivit lat invaderar en ras av människo-liknande växter från yttre rymden. Männskligheten verkar inte bry sig förrutom en ung vetenskapsman som går med på ett piratrymdskepp för att kunna ta reda på vad som försigår, och för att ta reda på om jorden äns är värd att rädda.
Wolfsmund av Mitsuhisa Kuji: En av de mörkaste serierna jag läst. Skaparen har tidigare jobbat som assistent på Berserk så kanske inte så konstigt. Men detta är inte en fantasy serie som den. Det här är en historiskt baserad serie om bondeupproret 1315 i vad som senare skulle bli Schweiz. De första två volymerna var nästan för brutalt deprimerande, men såhär i efterhand så förstår man varför då de visade varför upproret verkligen behövdes. Fantastiskt bra serie på åtta volymer för de som gillar historia. Kuji sköt upp till att bli min favorit bland kvinnliga serieskapare, ser fram emot att se vad mer hon kommer göra då detta var hennes första långa serie.
BoJustBo skrev:Läst mycket japanska serier det enaste så kan skriva lite kort om dem.
Knights of Sidonia av Tsutomu Nihei: Science fiction med mycket action och lite skräckigt tema. Börjar sisådär men blir riktigt bra efter ett tag. Det finns element av den typ av humor some serier som Love Hina och Negima livnär sig på, dvs, korkad kille blir spöad av en massa tjejer i hans krets som egentligen alla är kära i honom. Trist, men avtar mot slutet.
Blame! Master Edition av Tsutomu Nihei: Efter att ha läst Knights of Sidonia ville jag gå tillbaka och jämföra den med Nihei's första längre serie vilket jag råkade ha första omnibus volymen av hemma. Master Edition är ca 400 sidor per volym och tryckt i amerikansk seriesamlings storlek snarare än standard pocket storleken manga brukar komma i. Och jag måste säga att Nihei's teckningar i Blame! verkligen tjänar på den större storleken. Den dystra, tungt skafferade stilen han använde sig av i sina tidiga serier kan man sitta å dreggla över i timmar. Storyn i Blame! Är simpel, och det finns inte mycket till karaktärer såhär tidigt i storyn. Kyrii (Killy i den äldre översättningen.) är en tyst vandrare som letar efter en människa som fortfarande kan ansluta till internet i en värld som konstant ombyggs och utökas av maskiner som männskligheten inte längre kan styra då de inte har tillgång till nätet. Låter lite lustigt när man skriver det så rakt men detta är en mycket mörk och atmosfärisk serie.
Captain Harlock: Classic Collection av Leiji Matsumoto: Seven Seas Entertainment släpper nydligen ett gäng klassiska manga serier i finfina harcover utgåvor, detta är en av dom och jag läste första av tre planerade volymer. Inte Matsumoto's bästa jag har läst, men han har onekligen en helt egen stil, både i berättande, och i tecknande. I en framtid där mänskligheten blivit lat invaderar en ras av människo-liknande växter från yttre rymden. Männskligheten verkar inte bry sig förrutom en ung vetenskapsman som går med på ett piratrymdskepp för att kunna ta reda på vad som försigår, och för att ta reda på om jorden äns är värd att rädda.
Det ser ut som Tsutomu Nihei ska vara hedersgäst på Angouleme i januari.
Läste igår Pachyderme av Frederik Peeters. Ska idag -- antagligen -- läsa del 3 och 4 av AAMA (skruvat rymdraffel) av samma skapare. Schweizisk seriekultur, som omväxling.
RioGrande skrev:Läste igår Pachyderme av Frederik Peeters. Ska idag -- antagligen -- läsa del 3 och 4 av AAMA (skruvat rymdraffel) av samma skapare. Schweizisk seriekultur, som omväxling.
Iofs så är ju den franskspråkiga schweiziska seriekulturen till stor del överlappande med den gängse fransk-belgiska. Litet svårt att tala om en specifikt schweizisk serietradition.
I hate pop. And skiffle. I tell ya, this is going to be the best jazz decade ever.
Tysktalande Schweiz överlappar väl med Tyskland... Eller åtminstone med indie-Tyskland... Italiensk- och rätoromansktalande områden har jag dålig koll på...
I hate pop. And skiffle. I tell ya, this is going to be the best jazz decade ever.
Läser fortfarande Planetes som jag nämnt ovan, men har stuckit emellan med Boxhandskarna av Daniel Thollin. En kort och tragisk historia som helt saknar övernaturliga inslag, men gripande och välgjord.
rkaj skrev:Läser fortfarande Planetes som jag nämnt ovan, men har stuckit emellan med Boxhandskarna av Daniel Thollin. En kort och tragisk historia som helt saknar övernaturliga inslag, men gripande och välgjord.
Det där var ju ett fanzin i begränsad upplaga, minns jag. Du var väl inte på Örebro Seriefestival? Hur fick du tag på fanzinet? Internet?
I hate pop. And skiffle. I tell ya, this is going to be the best jazz decade ever.