Långkörare

[larsa66]

Det är en sak som jag tänkt på och jag hittar ingen tråd sen tidigare men jag har länge undrat varför just tecknade serier blir långkörare. Först har man skaparnas tid och när dom kramat ur det sista tar andra vid, och då och då blommar det upp några som tar tillbaka serien till glansdagarna. Tarzan och Fantomen är ju serier som överlevt i nästan 80 år. Batman och superman nästan lika länge.

Varför finns inte samma fenomen i filmer och böcker. Där har man ju oftast bara en, kanske en triologi sedan är det klart. Vissa filmer gör ju uppföljare men aldrig i den mängd som serier. Även deckarserier på TV kör ju på ett tag men när huvudrollsinnehavaren slutar , slutar oftast tv-serien.

Vad är det som gör att serieskapare förväntas göra en story som kan överleva inte bara 5 utan helst 50 år. Vem hade kunnat ställa såna krav på George Lucas eller Jan Guilou?

[RioGrande]

Du har fel.
Långkörare började i böckernas värld (om det inte rentav började i den muntliga traditionen). Flera av de antika myterna, såsom Herkules, rullade på med nya episoder genom århundradena. Och sedan blev de även film. Samma med Homeros hjältar.
På det glada 1800-talet fick vi exempelvis Sherlock Holmes. Som rullar på både som böcker, filmer och serier. Vi har James Bond som i alla fall hängt med sedan 1950-talet. Bram Stokers vampyr har en tendens att komma tillbaka i nya versioner, nya äventyr. Samma med alla olika varianter av Artursagan, som hängt med ett antal hundra år vid det här laget.

[APenny4YourThoughts]

Bibeln - den största sagan av dem alla - kommer väl fortfarande i nya tappningar?

[larsa66]

grekiska gudar, bibeln är gamla tunga grejer. men kärnan är densamma.

James Bond är väl den bästa liknelsen men hur många filmer är det. ett tjugotal. Går inte ens att jämföra med tintin
som gjorts i minst det dubbla antalet album.

Jag tror inte ni förstår vad jag menar. tänk rollfigurerna t. ex. Humphrey Bogart gör i casablanka eller african queen.
Det blir bara en gång sen är storyn slut. man försöker inte göra uppföljare som hänger kvar vecka efter vecka år efter år.

jag vill gärna begränsa detta till 1900-talet och framåt.

[Isegrim]

Tror att man ska titta på berättelsens struktur. Alla långkörare behöver återgå till samma tillstånd som berättelsen startade med. De centrala rollerna får inte utvecklas för mycket och om de utvecklas, ändå återgå till det som utmärker rollens karaktär. Sedan kan man göra tusentals variationer på detta. En berättelse som tillåts att utvecklas så den förändrar de inblandade leder osvikligen till ett slut.

[rkaj]

Jag tror man ska titta på publiceringsformen. De första "långkörarna" i den här bemärkelsen var nog Sherlock Holmes och P.G. Wodehoses berättelser om Jeeves, Blandings, etc. Berättelser som publicerades veckovis i tidningarna. När folk hade fått läsa ett par episoder ville de ha mer, och berättelserna blev långkörare. Doyle introducerade ju till och med något som kan vara världens första superskurk, inte som en återkommande fiende utan som en brottsling tillräckligt smart för att döda Sherlock Holmes eftersom Doyle hade trötnat. Men när han dränkt Holmes i Risenbackfallen höll han själv på att drunkna i post som krävde att han skulle börja igen, så han gav med sig och återupplivade hjälten.

Sedan finns det ju gått om serier som inte är långkörare också, och frågar du mig är det där man ska titta efter de riktigt bra serierna. Naturligtvis är Stålmannen och Batman mer kända efter tusentals episoder, men det finns väldigt många serier som har en början och ett slut som är mycket bättre.

Sen tror jag i och för sig att de grekiska och nordiska hjältesagorna, och andra muntliga berättartraditioner, mycket väl kan räknas som den här typen av långkörare, och att de fortsatte att hittas betydligt längre och av betydligt fler än de nuvarande långkörarna. Haken där är att de ju var muntlig tradition, och det som så småningom skrevs ner (eller i det grekiska fallet, det som finns bevarat) är en väldigt liten del av de ursprungliga berättelserna.

[Isegrim]

Publiceringsformen säger inget om varför berättelsen fått genomslag. De grekiska sagorna, nordiska, vediska, osv (folksagor i stort) har fast galleri med tydliga karaktär på de olika rollerna, lite som commedia dell'Arte. Personerna i sagan är utbytbara (kan dö), men rollerna (funktionerna) består (så att det fylls av en ny person med samma karaktär som den som fallit bort). Roligast är väl när man låter olika roller bytlåna karaktär, men ... nu blev det lite off topic.

[Marvelgubben]

Precis som rkaj påpekar i exemplet Sherlock Holmes, handlar det nog mest om publikens önskemål att få mer av samma. Seriemediet har varit något av föregångare när det gäller att utnyttja detta fenomen, men vi ser det överallt. Tyvärr, vill jag nog säga. Inte ens författaren Robert Jordans frånfälle tog ju död på strömmen av Wheel of Time-böcker och i filmens värld regerar uppföljarna som aldrig förr. Är något bra vill publiken ha mer av samma. Och då är det oftast både enklare och mer lönsamt att ge dem det, än att hitta på något nytt. Harry Potter är ett bra exempel. J.K. Rowling kunde ju ha fortsatt med Hogwarts hur länge som helst.

[larsa66]

Drivkraften är som så mycket annat pengar alltså. Det är skaparna som
sätter ramarna och vill ha en säker inkomstkälla. Om man sedan tröttnar på
sin skapelse har det redan gått för långt och publiken vill inte ha något annat.

Om det är som ni säger att detta är en urgammal berättarform, varför blir den inte
accepterad av kultureliten. J.K Rowlings är ju känd och respekterad. Men 99% av dom
som ser spidermanfilmerna vet inte vem Stan Lee och Steve Ditko är.

[Isegrim]

De blir inte långkörare för att man ska tjäna pengar på dem, utan för att man kan tjäna pengar på dem. De blir långkörare för att folk vill ha dem och om många vill ha dem är det inget exklusivt. Talar vi om en (schablonbild av) kultureliten, kan den inte vara elit om alla tycker som dem.

Sen att ingen kommer ihåg namnet på skaparen, beror nog dels på att de är ointressanta (för berättelsen) och om de är en del av marknadsföringen eller inte.

[Mithroth]

Tyvärr, vill jag nog säga. Inte ens författaren Robert Jordans frånfälle tog ju död på strömmen av Wheel of Time-böcker och i filmens värld regerar uppföljarna som aldrig förr.

Wheel of Time (Sagan om drakens återkomst) var ju inte färdigskriven och det var Jordans önskan att den skulle skrivas klar. Han efterlämnade massor med anteckningar och inspelningar på hur historien skulle sluta. Sen blev det ett par böcker mer än planerat eftersom det sista delades upp i tre delar istället för en jättetjock.

[MAD]

Men 99% av dom
som ser spidermanfilmerna vet inte vem Stan Lee och Steve Ditko är.

Jodå, jag tror nog de flesta har hört talas om Stan Lee, han hade ju sin egen dokusåpa i USA, Who wants to be a superhero?

[RioGrande]

Vad menar du? Det finns fler James Bond-böcker än det finns Tintinböcker.
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_Ja ... nd_stories

[rkaj]

Om det är som ni säger att detta är en urgammal berättarform, varför blir den inte accepterad av kultureliten.

För att det är kultur medans kultureliten bara ägnar sig åt metakultur? På Doyles och Wodehouses tid var de inte heller helt finkulturellt accepterade, de var billig underhållningslitteratur för de breda massorna. Precis som serierna på sjuttiotalet och dataspelen idag.

Finkulturellt blir det först när kulturforskare har läst varandras avhandlingar om det.

[Looding]

Kitty, Bill och Ben, Mysrysare, Poirot, Magrit, Wallander, Beck, Eddings serier (och massa andra fantays för den delen), Sandemos serier, Biggles, Fem-böckerna. Fler kommer jag inte på för tillfället men det finns

[Isegrim]

Väntade mig att någon skulle nämna Forsytesagan.

[larsa66]

Väntade mig att någon skulle nämna Forsytesagan.

eller hem till gården.

Ok, vid närmre eftertanke finns det många exempel i andra medier som blivit långkörare.
Men i serier kryllar det ju av dom.

Vad menar du? Det finns fler James Bond-böcker än det finns Tintinböcker.

då hade jag fel men det var filmerna jag tänkte på. Jag trodde inte att det fanns så många böcker utan att dom skulle varit uttömda efter dom typ första fem filmerna. Ursäkta mitt dåligt underbyggda påstående. Varför jag lyfte det exemplet var att tintin trots sin popularitet inte är så massproducerad och James Bond är en av dom längsta filmföljetonger jag känner till.

Tråden kanske inte var så genomtänkt i början men nu verkar det som att ni ska överbevisa dom mindre bra exemplen jag tog hellre än att växla över till lite andra tankebanor.

En film som gökboet t. ex. den fick väldigt bra respons både folkligt och bland kultureliten. Den gick väl i tio års tid efter premiären på en biograf i stockholm.

Finns det någon motsvarighet till den i serievärlden? Men bland filmer finns det massor. (nu tänker jag inte sjunka till er nivå och börja rada upp dom)

Ska ni plocka fram gamla DN-recensioner av hur filmen blev sågad i denna bakvända diskussion så får jag väl ge mig helt.

[mikaelbergkvist]

Är inte skillnaden mellan populära historier och populära karaktärer?

Ibland blir publiken förälskad i en karaktär - som Sherlock Holmes - och då kan det bli hur många historier som helst, hur länge som helst. Sedan finns det såpa-strukturer som Dallas, som fortsätter och fortsätter, och sakta tunnas ut till en tunn soppa.

Som ett sidospår så tycker jag mej se hur USA marknaden växlat från det första till det andra, från karaktärer till såpa, och det har inte nödvändigtvis varit för det bättre.

Slutligen har vi den populära historien, typ Moby Dick, som det knappast är nån poäng att göra fler delar av, och som inte har tillräckligt starka karaktärer som publiken blir tillräckligt förälskade i för att vilja ha fler historier med. Däremot återberättas själva historien om och om igen.

[rkaj]

En film som gökboet t. ex. den fick väldigt bra respons både folkligt och bland kultureliten. Den gick väl i tio års tid efter premiären på en biograf i stockholm.

Finns det någon motsvarighet till den i serievärlden?

Jag skulle till och med vilja säga att det är vanligare i serievärlden. Bland filmer är normen att de går upp med massiv marknadsföring, kränger biljetter för miljarder dollar första helgen och är helt bortglömda en vecka senare. Med vissa undantag som Gökboet och Chaplins Diktatorn, men finns det någon film släppt de senaste fem åren som folk kommer att komma ihåg om femton år? Möjligen Iron Sky ...

Det finns gott om serier som är avslutade helheter och som folk kommer ihåg långt efter att de är färdiga. Watchmen och Maus till exempel. Eller Strangers in Paradise, Finder, Castle Waiting, Palestina och Joe Saccos andra reportageserier. Och massor av annat.

Men jag ger dig rätt ändå, för bland mainstreamserier i tidningsform verkar det tämligen omöjligt att ge ut något som inte bygger på en femtio år gammal hjälte ...

[Kermit]

Som Mikael säger, ibland gillar man ju en karaktär och vill se mer. Och tar vi två riktiga långkörare, Batman och Superman, så har de ju fått otaliga tolkningar och lager som ibland har varit lyckade, ibland inte.