Varför tecknar du?

[larsa66]

Ja, den här frågan ställer jag till alla som tecknar. Alla, från de proffesionella serietecknarna till dom som sitter och ritar in glasögon och mustascher på foton i tidningen.
Vad är det som driver dig att dra dom där linjerna? Är det för att skapa något, för att se om det blir som du tänkte dig det i huvudet, att det skulle bli?
Är det för att scanna in och dela det till världen, för att få bekräftelse för hur skicklig du är? Eller är budskapet du vill förmedla viktigast?
Eller är bara teckningarna något du måste göra för att bearbeta något du bär inom dig? För att lätta på trycket.
Hur stor del av dina teckningar behåller du för dig själv?
Först tänkte jag bara skriva detta som ett vanligt inlägg, men sen kom jag på att det var länge sen vi hade nån omröstning och det kunde bli kul att se vad det är som är mest drivande.
Skriv gärna några rader och berätta om varför...
Ni får välja tre alternativ. Och ni kan gå in och ändra om ni ångrar en röst.

[mikaelbergkvist]

Jag har tecknat serier sedan innan jag började i skolan. Det har varit min "röst" hela livet. Jag har egentligen inget intresse av att teckna per se. Jag vill bara ha en serie gjord av mina händer framför mej.

[RioGrande]

Äsch. Jag vet inte om något av de uppräknade möjliga alternativen är giltigt för mig. När jag var liten, innan jag kunde läsa och så, var serier (teckningar i sekvens som jag berättade (ivrigt och mycket) om) lika självklart som andning för mig. Det handlade egentligen inte om vare sig konst eller kommunikation (när jag var liten kände jag inget behov av att kommunicera med andra människor (men jag förklarade ju självklart mina teckningar om någon frågade/visade intresse). Det var med något självklart och "biologiskt". Sedan blev det ju en tröskel när man skulle lära sig skriva, med korrekt stavning och så. Men framåt nio tio var man ju serietecknare.

/// Sedan, när man blev äldre och mer medveten om vilka olika tecknare som fanns och så, försökte man ju lära sig teckna som favoriterna. Man försökte teckna roligt som Franquin, tufft som Giraud, mystiskt som Moebius... Ofta på en och samma gång....

[larsa66]

/// Sedan, när man blev äldre och mer medveten om vilka olika tecknare som fanns och så, försökte man ju lära sig teckna som favoriterna. Man försökte teckna roligt som Franquin, tufft som Giraud, mystiskt som Moebius... Ofta på en och samma gång....

men den tröskeln har du ju också gått över och förbi. Vad är det som driver dig idag när du springer och letar rätt på pennorna och det tomma bladet ligger och väntar?

att inspirera andra kanske, att visa vilket perfekt medium den tecknade serien är. Det kanske också borde funnits med som alternativ.

[APenny4YourThoughts]

"För att det är något jag har talang för" är nog en drivkraft för många och ett svar jag kanske saknar. Har man haft hyffsat vettiga föräldrar och andra vuxna omkring sig så har säkert någon, någon gång, uppmuntrat tecknandet.

[larsa66]

"För att det är något jag har talang för" är nog en drivkraft för många och ett svar jag kanske saknar. Har man haft hyffsat vettiga föräldrar och andra vuxna omkring sig så har säkert någon, någon gång, uppmuntrat tecknandet.

Det har du rätt i. men talangen ryms ju i vissa av alternativen även om den inte är uttalad.

Jag skäms lite för att säga att pengarna är en av drivkrafterna för mig. Jag tror inte jag skulle orkat göra en serie på nästan 60 sidor om jag inte fick betalt för det.

[mikaelbergkvist]

Jag kan faktiskt exakt slå fast när jag började teckna serier.
Jag startade pga albumet "Stjärnlös värld", med Linda och Valentin, utgiven i Sverige 1972. Mina första försök att teckna serier finns nedklottrade på albumets insida. Då var jag 6 år gammal.
Jag gick med mina föräldrar på "Åhlens" i Örnsköldsvik, och fick syn på detta album, och av nån anledning var det som en elektrisk stöt.

[RioGrande]

Går definitivt att hitta sämre startpunkter än mezieres ///

[Isegrim]

Teckning är, på samma sätt som annat nedkrafasande och ljudande mitt språk.
Det är ett verktyg.

[RioGrande]

Detta enkla "varför".... Det är kanske det mest komplicerade av allt? Det är nog en blandning av komponenter... 1. Man vill se sig själv göra "det där snygga" som man inser att "man faktiskt kan". 2. En lite del av en vill (förstås) också visa och få bekräftelse (ungefär som barnet som just lärt sig cykla: titta jag kan cykla utan att hålla i styret). 3. Sedan är det ett inre behov av att berätta, hitta på historier (och det kan vara både med sig själv som enda publik och inför andra (fler eller färre) (intressant att se om man kan trollbinda, om man kan lura dem att hänga med på det "hittepå" som man hittar på...)
4. På sistone, i och med sociala medier och sånt, har serier även blivit en umgängesform. Man gör serier för att man kommunicerar med andra som gör serier.

[Isegrim]

Jag tycker inte det är så svårt att svara på "varför", för mig uttrycks en del saker lättare med en bild. Så det handlar om att ta till det medium som funkar bäst att uttrycka mig genom. Men att svara på "varför det är det sätt jag väljer att uttrycka mig genom, varför jag upplever det som lättast, varför jag valt att använda tecknande från början"; blir en svårare (om än relaterad) fråga.

[larsa66]

Efter jag ställt frågan fastnade KSMBs låt "varför lever du för" i huvudet. Det kanske är samma frågeställning egentligen.

http://www.youtube.com/watch?v=HY519X0fcVA

När jag var liten var jag mobbad. Anledningen till det förstod jag nog aldrig...och det gör jag inte nu heller.
Det fanns en kille i klassen som var oerhört skicklig på att teckna och han var också väldigt populär. Jag tänkte att om jag kunde komma i närheten av hans skicklighet skulle dom andra bara sluta hacka på mig.

Det funkade.

Jag och han blev sedan goda vänner under högstadiet och var på gång att skapa något tillsammans. Sedan gick vi skilda vägar men har fortfarande kontakt på facebook.
Det var när jag slängde upp en skiss till en minnestavla han skickade en kommentar som nästan kändes som en uppmaning till att göra en serie av allt.

Vad ville jag ha sagt med det här resonemanget då? Det är lätt att komma ihåg när man började och motiven till det. Men varför fortsätter man... ?

Jag får en kick när jag lyckas få till det som jag tänkte. Sen är ju beröm bra, skulle folk bara rycka på axlarna skulle jag inte heller fortsätta. Då gjorde jag något annat istället.

[Labrador Road 26]

Lite förvånande att bara en (1) person svarat "För att få bekräftelse", jag skulle egentligen tro att det är bra många fler.

[tfels]

Det var jag. Men det var nära att jag inte valde det alternativet. "Jag ritar inte jag skapar" känns som det starkaste alternativet för min del.

Satt just och funderade över frågeställningen. Och det egentliga svaret blir vissa gånger "för att ingen annan tecknar mina historier".

[RioGrande]

Det var jag. Men det var nära att jag inte valde det alternativet. "Jag ritar inte jag skapar" känns som det starkaste alternativet för min del.

Satt just och funderade över frågeställningen. Och det egentliga svaret blir vissa gånger "för att ingen annan tecknar mina historier".

Du är nog inne på ett spår där. Att Det finns en massa sköna serier kan vara en drivkraft och inspiration. Men även avsaknaden av sköna serier kan göra att man vill "göra de serier som borde finnas". Det finns ibland ett otäckt tomrum som måste fyllas med meningsfulla och bra serier. /// På sjuttio- och åttiotalet var det definitivt så. Det fanns bara två tv-kanaler, biblioteket var stängt, affärerna var stängda, man hade inga pengar, man hade lästa alla böcker och serier som fanns hemma. Man satte igång och tecknade och berättade historier för att underhålla sig själv, för att fördriva tråkigheten.

Sedan internet kom går det alltid att googla upp något kul att underhålla sig med. Så den drivkraften är nog svagare idag, hos yngre människor..... eller?

[Isegrim]

Om man gör [whatever] på grund av bekräftelsebehovet, så tycker jag man är helt fel ute. Men samtidigt kan man ju fortfarande ställa samma fråga - varför var det [exempelvis rita] som du valde för att få bekräftelse.

[Labrador Road 26]

Om man gör [whatever] på grund av bekräftelsebehovet, så tycker jag man är helt fel ute.

I stort sett alla människor söker och behöver bekräftelse. Det ligger i vår natur, och numera när så många lever/bor ensamma märks det än tydligare. Man ser det här på Serieforum likväl som överallt annorstädes på nätet. På FB formligen dryper det av uppdämda behov av att bli bekräftad på ett eller annat sätt. Man kan knappast vara fel ute för att man låter grundläggande behov mättas, gör man inte det är man mer illa ute.

Starkt av Tfels att stå för det, övriga har en bit kvar till den självinsikten tydligen.

Men även avsaknaden av sköna serier kan göra att man vill "göra de serier som borde finnas". Det finns ibland ett otäckt tomrum som måste fyllas med meningsfulla och bra serier.

Precis så var det när jag drev rockklubbar, de ställen som fanns var för kassa och spelade inte den musiken jag villa höra så då blev det att driva eget. Gäller förresten rätt mycket för min del när jag tänker efter, man får fixa något på egen hand så vet man att det blir så som man önskar och kräver.

[RioGrande]

På åttiotalet gick man på konserter och åkte på musikfestivaler huvudsakligen för att träffa vänner och kanske nya vänner. Visst lyssnade man på musiken, men det var inte huvudsaken.
Nu åker man hellre på seriefestivaler. Och visst är det fantastiskt kul att träffa folk, likasinnade, folk som delar ens intresse.... men huvudsaken är inte människorna man gör det tillsammans med utan själva "det roliga"...
////Nu har vi i och för sig halkat lite offtopic... men detta hör ihop lite... Man gör saker för att man vill ha kul. Man underhåller sig själv.

[Cadial]

[quote="Labrador Road 26] Precis så var det när jag drev rockklubbar, de ställen som fanns var för kassa och spelade inte den musiken jag villa höra så då blev det att driva eget. [/quote]

Ar du medveten om vilken cool-faktor detta ar; "nar jag drev rockklubbar"? Sveriges The Marquee! Hur lat det nar det var pa topp, vilka klubbar?

P.S. Angeande bekraftelsen, sa ar detta nog i linje med Freud. Fast man tecknar kanske inte for just bekraftelsen; det blir val steg 2: Man visar upp vad man tecknat, och pa det vill man fa bekraftelse att man ar ett geni.

Citering fixad.
/Admin

[tfels]

Tack Cadial!
(jo, jag tolkar det kanske lite väl positivt, man får passa på)