Nästa stil?

[Wakuran]

Men författare som auteurer, ...Alan Moore, Neil Gaiman etc?

Tecknar Moore och Gaiman själva ibland, eller vad menar med du med auteur? Inte samma som för film?

Det jag menade var att den personliga visionen lyser igenom slutresultatet.

[tfels]

Wakuran, jag menar att de personliga stilarna och agendorna numera slagit igenom på bred front i pågående mainstreamserier. Annars har du rätt i att Moore, Gaiman och gänget gjorde det för länge sedan.

[Kermit]

Ja, men många av de som skriver serier nu vill nog se sig själva som att de är i den kalibern.

[Predabot]

Nä, nu ska vi inte överdriva här, Kermit.

Om självaste Joe Quesada, som av många* anses vara särdeles uppblåst**, själv inte anser sig kunna prestera på den nivån, och har uttryckt en stor vördnad för herrarna Moore och Gaiman ( det var visst en dream-come-trough när han fick Gaiman att jobba för Marvel) , så tror jag inte att det är så värst många andra som heller tror sig vara "super-autörer".

Dock är det nog många som försöker göra nånting djupare och mer komplext, även inom Mainstream superserier just nu. Jonathan Hickman's SHIELD och New Avengers, är t ex två utmärkta exempel.



*( men inte mig, jag tycker han är rolig)
**( fast kanske inte på samma nivå som en viss herr Millar)

[APenny4YourThoughts]

Linjen mellan briljans och pretentiös ego-smörja har blivit hårfin. Jag kan tycka att det senare ibland tar över för mycket i Marvels mainstream-serier. Man försöker göra någonting av det som det aldrig varit eller ens kanske bör vara. Vill man vara bleeding edge och väldigt stilistisk och speciell (läs: Moore och Gaiman) så tycker jag det är bättre att använda imprints som Marvel Max, DC Vertigo och Wildstorm till exempel.

Superhjälte-mainstream ska vara lite glättig och knasig i min bok.

[super85]

Jag håller med Kermit och APenny4YourThoughts att det finns en viss småäcklig pretentiös vibb från många moderna serieskapare med att att framstå som att materialet de producerar är extremt djupt, viktigt och komplext.

Därför är det så uppfriskande när någon gör något som baserar sig på att vara underhållande, och få karaktärerna rätt.

[tfels]

det finns en viss småäcklig pretentiös vibb från många moderna serieskapare med att att framstå som att materialet de producerar är extremt djupt, viktigt och komplext.

Det är just detta jag menar är att göra ett statement (oavsett om det är pretentiöst eller inte (även om jag ofta tycker det är det)). Därför vill jag kalla allt fler serier statementdrivna.

[Agentum]

Även jag håller med där, det är befriande när de gör serier för underhållning igen också, och det är ju inget som är fånigt eller barnligt med att något är roligt att läsa.

[rkaj]

Jag håller också delvis med, men jag skulle inte kalla det att "statement-driven" är den nya formen av superserier, utan att superserier börjar mogna ikapp konstarten serier i allmänhet, och att seriekonsten börjar mogna och inse att den är en egen konstart.

Det innebär dels att serieskaparens egna åsikter och budskap kommer fram när det blir mindre av kommersiell löpandebandframställd underhållning och mera seriekonst, och dels att det blir vanligare med medvetna stilexperiment och försök att "gå utanför rutorna". Båda de här punkterna har ju varit normen i "undergroundserier" i alla fall sedan sextiotalet, men har på senare tid även hittat in till superhjältarna.

Sen har Penny helt klart en poäng i att "Linjen mellan briljans och pretentiös ego-smörja har blivit hårfin", men det gäller ju även (i ännu högre grad) den erkända "fine-art" bildkonsten under hela 1900-talet.

[Kermit]

Japp, många serieskapare nu har ju rötterna i "indie-serier". Till och med stora namn som t ex Brian Michael Bendis. Och det kanske gör att de är vana vid en viss frihet som de tar med sig in till de stora arenorna?

[tfels]

Så här (som ovanför) resonerade vi för tre och ett halvt år sedan. Men hur har det blivit? Hur ser vi på det nu?
Alltså, har det efter superhjälteserier som varit story-drivna, character-drivna och event-drivna genom åren utvecklats ännu en stil? Vilken i så fall?

[rkaj]

Jag står nog fortfarande för det jag skrev ett par repliker upp här. Jag läser inte så mycket superhjälteserier, men en typ av serier som jag tycker har vuxit de senaste åren är de som kombinerar ganska fri och vild episk fantasy med någon sorts stillsamma personliga filosofiska betraktelser. Jag tänker på Castle Waiting, Tinet Elmgrens Drivgods, Li Österbergs tolkningar av grekiska gudasagor, Aomanjuskogen, Rans magiska värld, etc ... Av de ganska få superhjälteserier jag har läst och gillat kan nog Terry Moores Echo passa in på samma beskrivning.

(Därmed inte sagt att någon annan typ har ersatts, bara att det här är en typ av serier jag gillar och som det har kommit mer av på senare tid, även om en del av mina exempel hade kommit ut redan före min tidigare replik här i tråden.)

[Agentum]

Jag slutade i princip läsa nytt superhjältematrial helt, men inte pga stilen utan ombildningar av DC soeciellt för att locka en yngre publik, det passade inte mig då så jag slutade köpa mer iaf från de stora.

Jag läser dock reprinter av gammalt material, resten går oå andra serietyper helt.
Jag har ju alltid följt vissa författare och det blev ju mer och mer att de får chansen att skriva vilken serie de vill utan att låsas av en genere, det har absolut fortskridit sen 4 år sen.

Var sak har sin tid kanske, jag ser ju i stället på många av tv serierna med supertema som exempel.

Jag poängterar superhjälteserier då tråden ligger under det och inte allmänt.